Go play a video game

Jag tänker på hur jag alltid överlevt med orden. Klarat mig ut jävliga situationer med rappa käften. Som när vi fick ett bittert brudgäng som vaktade en tunnelbanestation i London efter oss, och jag lyckades ta oss ur det med ett par väl valda ord. På ett främmande språk, som för mig på den tiden var just främmande. Hur jag lyckats övertala lärarna att jag är värd högre betyg, klarat mig ur knepiga jobbsammanhang och snackat mig till befordran trots att jag aldrig behövt anstränga mig. Hur första instinkten alltid är att försvara.

Vad gör jag när orden sviker. När jag inte kan formulera tankarna i min livliga hjärna längre, och ingen tar mig på allvar. Jag säger fel ord, kastar om bokstäver. Och jag svamlar. Fan vad jag svamlar.

Självförsvaret ligger nere.

Xxx


Du är vacker släck min törst med rosa läppar, pipa eller pilsner.

Tumör bakom revbenen och koagulerat blod i näsan. Jag höll precis på att somna i badkaret efter fyra öl och hetsiga diskussioner på Lilla Hotellbaren. Tusen tankar i hjärnan men ingen bra. Framtidsvisioner, nej. Ingen förstår varför jag är stressad. "Det är bara kläder", säger dem, men jag är inte bara arbetare. 128 timmar i veckan. 128 timmar med helvetet i hjärnan. Jag vill inte stå där och vara nyss fyllda 30 med icke-existerande planer och flimmer bakom pannan. Jag är för gammal redan nu. För gammal för att bli något, för ung för att ge upp. Jag vet inte vad som är värst. Ensam, uttråkad eller understimulerad. Jag är så jävla mycket mer, men samtidigt ingenting. Guten Nacht. Bitches. XXX

RSS 2.0