Because you're worth it

Hejsan Magdalena!

Jag har precis upptäckt din spalt på DN.se och den har underhållit
mig hela morgonen! Jag insåg också att jag har faktiskt en fråga
till dig, som har visat sig vara ett mysterium för mig.

När jag var yngre råkade jag ut för en olycka och det lämnade ett
synligt ärr som går längs min ena ansiktshalva. Nu 12 år senare är
det inte alls lika synligt längre, men då skadan var ganska
allvarlig är ärrvävnaden fortfarande tjock, och kommer aldrig läka
bort.

Jag har jobbat med service de senaste 5 åren av mitt liv och möten
med människor uppstår hela tiden. Jag har ofta sminkat över ärret så
gott det går, och har även benan åt ett håll så att mitt hår ska
täcka lite av ansiktet, och detta är inte för att jag skäms eller är
osäker. Utan för att jag efter 12 år inte orkar dra den där
förbannade historien och se folks överspelade sympati och höra deras
"Men gud, gumman, stackars dig."

Ett möte med dessa personer kan gå till så att jag hjälper en kund
hitta rätt storlek på butiksgolvet, och efter en stund när personen
faktiskt kollat upp och synat mig, avbryter den sig själv mitt i en
mening med ett "Men vad har du gjort i ansiktet?!". Den här olyckan
var inte överdrivet traumatisk för mig, jag överlevde och ingen
annan blev skadad. Den här olyckan skulle kunna varit fruktansvärt
traumatisk dock. Jag tycker det är väldigt magstarkt av människor
att ens våga fråga vad någon utsatts för. Att de vågar bombardera
mig med frågor om sjukhus och antal stygn och om hästen blev
avlivad. Jag har aldrig begärt deras sympati, och jag vill inte ha
den heller. Jag tycker inte särskilt synd om mig själv, och jag
tycker inte att främlingar borde ödsla sin tid med att tycka synd om
mig heller.

Men det är inte att de vågar fråga som är mitt mysterium, mitt
mysterium är hur jag kommer ifrån de här frågorna på bästa sätt? Jag
förstår att frågorna kommer ställas, det kommer alltid finnas
nyfikna personer där ute, men hur tacklar jag ner frågan utan att
säga något om mig själv? Som ren reflexmässig respons kommer
meningen jag upprepat i 12 års tid, men jag är trött på att alltid
behöva dela en väldigt privat del av mitt liv med nyfikna och
egoistiska främlingar. Jag och mina vänner har funderat på det här,
vissa tycker jag ska dra rövarhistorier för varje person som frågar,
andra tycker att jag ska snäsa av dem, vilket jag har gjort ibland
när det bubblar över, "Men vad har du själv gjort i ansiktet?!". Det
vettigaste förslaget var att svara "En olycka", och fortsätta med
det jag gjorde innan.

Hur behåller jag min integritet och mitt humör och samtidigt
undviker att svara på dessa frågor på ett artigt sätt? Och vad
svarar jag för att inte få den nyfikne att gräma sig i efterhand?
Jag vill göra det snyggt och moget. "Jag var med om en olycka det
bli 400 kronor tack hej då." uppfattas inte alls bra hos en annars
klämkäck säljare.

Jag vet redan, och min personliga åsikt är av den, att detta är ett
ohyfsat beteende från deras håll, jag blir illa berörd och konstant
påmind om mitt utseende, oftast blir jag bara irriterad. Inte nog
med att de avbryter mig med sina frågor när jag försöker hjälpa dem,
de kommenterar dessutom mitt utseende och förväntar sig ett svar.

Hoppas du kan komma med förslag, kanske har du själv eller dina läsare egna
erfarenheter!

Med vänliga hälsningar,
My Laursen


Kul att spalten är till glädje!

Din berättelse gör mig ursinnig - över den hämningslösa nyfikenhet som
så många beskriver som "vanlig medmänsklighet". Jag vet något lite om
detta av egen erfarenhet och det jag har sagt någon gång och tänker
fortsätta säga när det behövs som svar på obekantas fråga "vad är det
för fel" eller öppna oförsynta gloende är "en del människor drabbas av
sjukdom, andra är bara taktlösa och korkade".

Men det kommer inte du att kunna säga om och om igen - och det vill du
kanske inte heller i ditt yrke. Jag tycker att "en olycka" verkar som
rätt svar på de ofattbart tank- och taktlösa frågorna, kort, kallt,
utan minsta detalj eller kommentar och med ilsnabbt ämnesbytande freda
dig från det medlidande som du naturligtvis inte vill ha.

Du skulle också kunna låta bli att svara alls, bara se på frågaren och
genast prata om något annat. Det kan vara en effektiv metod. Frågan
ställs, du tittar kallt på frågaren och säger "den här finns också i
grönt, ska jag ta fram den" - inget svar, inga detaljer, ingen annan
reaktion. Jag tror inte att frågaren vågar upprepa sig. Men du kommer
ju att möta samma bedrövliga taktlöshet dag efter dag, och det är bara
du som vet vad du förmår svara, gång på gång.

En metod som jag har hört om från en politiker som har en speciell
utseendedetalj och i sitt ämbete ständigt möter obekanta människor är
att innan de hunnit fråga men visat sin nyfikenhet genom att stirra,
svara som det är "jag är ovanligt xxx, och det vet jag redan" varpå
politikern byter samtalsämne.

Intressant är hypotesen att det är den svenska långa fristen från krig
som skapat denna "tillåtna" nyfikenhet. I länder som varit i krig är
så många människor skadade på något sätt att frågorna försvunnit.

vänliga hälsningar
Magdalena Ribbing
dn.se/etikett


Kommentarer
Postat av: tommy-girl

sjukt bra svar egentligen! du borde testa bägge att svara: "en olycka" eller bara ignorera det och få dom att känna sig dumma!



Mü for president!

2011-05-15 @ 20:56:55
Postat av: Master

Jag har testat olycka när jag kommit ihåg det, det var Linnéas eller Malins förslag från början, kommer inte ihåg vems, och det har funkat! Ska ignorera nästa gång det händer för att testa!

2011-05-16 @ 18:26:07
URL: http://murdle.webblogg.se/
Postat av: anders

Ignorera låter bra, men kanske "en olycka" är minst stötande för den nyfikne, det kommer säkert inte en fråga till, men om det gör det svara då

"Jag är ledsen men du får förbli nyfiken".



Serviceyrket i all ära....

2011-05-18 @ 07:59:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0