Why don't you make me feel like I'm the only girl in the world.

My Laursen says
Jag har tagit mig LITE vatten över huvudet, både pengamässigt och tidsmässigt
Den 1:a får jag och syrran flytta in i en lägenhet över sommarn, som kostar en förmögenhet, och samtidigt kommer min kusin från Falun på besök för att se på LEGENDS-konserten med oss.
Jag jobbar hela veckan, och på måndag den 6:e ska jag till London. På natten den 10:nde åker jag hem till sthlm, senare på dagen tar den andra syrran studenten. Den 11, klockan sju på morgonen, går mitt plan till grekland.
Nic Herranen says
Men shit My.. xD
My Laursen says
Jag vet inte ritkgit... vad jag tänkte.


Och när fan ska jag hinna med allt. Packning ger mig livsångest och en jävla mygga surrar runt i mitt rum.

Peace off!
xx



Dedicated to all of you, all your distractions.

Har sovit igenom hela natten som i en dvala. Vaknade fem med armen över laptopen och lampan tänd. Packade ihop. Vaknade åtta av bildörrar som smäller och slumrade sedan dess med sjuka drömmar.
Jag har inte John Blund på min sida. Och Sandman skyr mig.
xx

Jag kan inte tänka jag står bara här och ler

Ibland underhåller jag mig själv något otroligt. Det finns inget stopp på mig. På mig, och min till en början fejkade idioti. Jag langar lines som är så korkade att jag skriker inombords. Jag skämtar på ett sätt som får mig själv att framstå som helt bakomtappad. Jag beter mig ofta som att jag har en felkopplad hjärna i samma storlek som en valnöt.

De flesta människor jag träffar tar mig för en idiot. En smått efterbliven och smygtjock brud med råttfärgat hår med ett glapp mellan käft och hjärna. Jag och min obehagligt fejkade glättiga ton. Den där idioten jag av någon anledning låtsades vara har blivit till verklighet, och jag kan inte stoppa det.

Jag försöker skylla även denna på Rävdemonen, men det här har han inget med att göra. Det här är bara jag. En sak jag dock insett i denna onda cirkel är att de personer som tar mig för korkad, är själva idioter. Idioter och narcissister. Sådana där osäkra människor som kommenterar folks utseenden och skrattar med vassa tänder när ingen ser.

Jag är på ett djävulskt humör trots en helt okej kväll. Drack en drink efter jobbet medan jag pratade djur med Folkungagatan.

Rävdemonen hälsar fuck the fuck off.
xx

Cheers to the freaking weekend, now drink to that

Vaknade imorse av att höra min storasysters röst utanför mitt fönster, och kastade mig upp för att ta på mig ett par haremsbyxor. En halv sekund senare hade jag en bebis i famnen och så har ungefär hela min dag sett ut.

Vi åkte till Boo Gård där vi fikade och bevittnade lattemorsor, som var lite finare och lite bättre, bli överraskningsdränkta av en olydig vattenslang. Jag köpte ännu ett ikonljus och vi tog en promenad med barnvagnen längs vattnet.

My, hon den nya vardagsbloggaren ni vet. Now, piss off.
xx

Du kommer nog aldrig mer vara min vän, det var för längesen


Världens sjukaste bed head, och morsan har drabbats av hybris. Räknade upp till 8 flaskor. Äppelmust och apelsinjuice. Jag vet inte om mammsingen missbedömt mitt och Mollys juiceberoende, visst att det kanske inte är normalt, men... Med 8 flaskor kan man släcka törsten på en halv armé.
Jag lyssnar på Veronica Maggios senaste album, det är många som dissat men jag tycker att hon är fantastisk.


I Måndags innan öppning spelade en av pågarna en fantastisk skiva. Jag tänkte "Shit det här är ju QOTSA fast pojkbandsröst. Måste. Veta." Så jag frågade och det var Arctic Monkeys senaste(Whatta..!), tydligen producerad av Josh Homme. Yaaayaaa man är väl inte QOTSA-narkoman för ingenting.  Plattan var dock inte lika underbar när jag lyssnade hemma.


Men den här är förbannat jävla bra.

Roar out louder

Det är mycket som händer just nu och jag i min kaosiga hjärna kan inte riktigt smälta allt. Känner mig stressad in i märgen och orkar inte hänga över handfatet och titta på blod som droppar på det vita porslinet längre.

Jag blir alltid såhär. Det är nackdelen med att leva mitt annars laid back-liv. Jag jobbar, äter, kollar på anime och sover. Partajar möjligtvis om jag är ledig. När det är för mycket och planera och se fram emot får jag ångest, och tänker negativt. My wonderful, happy-go-lucky-brain. 

Mitt huvud måste börja chilla snart. Känner mig som en amfetaminknarkande gorilla med okontrollerade rörelser och nedsatt hjärfunkition. Neandertalaren som fick en dator med internet.

Jag har börjat kolla på ännu en anime. Durarara!!, heter den, och är det bästa som hänt mig sedan Samurai Champloo. Jag vet att jag sade samma sak om Deadman Wonderland, men detta är bättre. Dessutom har SquareEnix ett finger med i spelet, jag vet dock inte hur.


Izaya, den mest fantastiska och hysteriska karaktären på oroväckande länge.

Well. Jag coca-colar away my sins och tittar på ett avsnitt till.
Fred ut!
xx

Feels so good being bad

Utvecklade just en fetisch på ordet Boudoir. Här ska tatueras. Ordet är så jävla inte jag, men om folk kan skriva sporradiska småord i evighetsbläck på sin hud, kan jag också.

Boudoir, mitt i nyllet. Jag feedar på ironin.
xx

Word of advice, watch your fucking mouth

Jag tittar på The Crow med Brandon Lee, och dör lite. Den. ultimata. mannen. HAN ÄR SÅ JÄVLA MYCKET SNYGG ATT INTE ENS CAPS KAN UTTRYCKA HUR MYCKET. Bättre än Keanu Reeves i Matrix, och då är det fan bra. Brandon Lee borde komma tillbaka till liv och bli min man.



90-tal i min själ. All the fucking way.

Fred ut.
xx

The killing moon

Jag tänkte bara förtydliga en sak, utifall någon mot all förmodan skulle läsa min blogg som är ny till bekantskap. Angående mailet till Vett & Etikett-gurun.

Det är bara när det är uppenbara främlingar som jag stör mig på frågorna. Är det perosner jag lär känna,  kollegor eller på tillställningar, har jag inga problem med att prata om mitt ärr. Alls.

Det är bara den där ohöljda och egoistiska nyfikenheten hos en person jag aldrig kommer träffa igen som stör mig. Inget annat.

Then you know and I know you know.
xx

Ode to Clarissa

Best Served Cold - Joe Abercrombie
Blossoms and Shadows - Lian Hearn
Graceling - Kristin Cashore
The Deed of Paksenarrion - Elizabeth Moon
The Strain - Guillermo del Toro
Disney klassiker 31: Aladdin
Skullcandy Agent Ear-pad - Black

Så blev listan från cdon.com tillslut. Det blev dyrt, men jag ser det som tröstshopping. Fem böcker, en film, ett stycke hörlur, den svarta på bilden nedan. Bara fantasy och sci-fi. Oh well, man är väl inte nörd bara för nörd-titelns skull, if you know what I'm saying.

xx

Look what the cat dragged in

Det börjar spåra i min hjärna. Jag satt som vanligt och klickade runt på cdon.com och discshop.se medan jag filosoferade och drömde om den filmsamling jag borde ha men egentligen inte har råd med. Idag skulle jag faktiskt köpa en bok. Min älskade Lian Hearn har kommit ut med den där nya boken jag skrev om för längesedan.

Anyway, plötsligt kommer det upp ett stycke hörlurar i "Andra har också köpt..."-spalten, och i min click-frenzy klickar jag. Fem minuter senare ligger det tre par hörlurar i kundvagn och jag har seriöst ljugit ihop användningstillfällen för alla tre i mitt huvud.

Nej. Ett par fick det bli, trots att jag egentligen kanske inte behöver dem. Jag vill fortfarande ha två stycken, då jag intalade mig användningsområdet ordentligt. Ett par bjärta Skullcandy att använda till laptopen, DSet och PSPet. Ett par svarta vanliga att använda utomhus i offentligheten.


Den gröna färgen matchar både det turkosa PSPt, limegröna DSet och marinblå Laptopen. FETCH! (Jag erkänner att jag offentligt ogillar Skullcandy, men de passar den imagen.)

Jag har den där obotligt överdrivna imagen av mig själv. Jag ser mig själv i coola kläder, rufsigt hår och med ett portabelt TV-spel i handen med hörlurar to match. Jag räddar världen i min säng och alla avundas min ouppnåeliga coolness minutrarna innan jag blir head huntad till en prisjägargrupp med bas i Tokyo, NY och London.

Sen börjar mitt riktiga liv, jag behöver bara lite hjälp från dem där hörlurarna.

I verkligeheten kommer de garanterat att användas, men frågan är vad det blir av den där bounty hunter-karriären. Eller min oozing coolness.

xxx

Because you're worth it

Hejsan Magdalena!

Jag har precis upptäckt din spalt på DN.se och den har underhållit
mig hela morgonen! Jag insåg också att jag har faktiskt en fråga
till dig, som har visat sig vara ett mysterium för mig.

När jag var yngre råkade jag ut för en olycka och det lämnade ett
synligt ärr som går längs min ena ansiktshalva. Nu 12 år senare är
det inte alls lika synligt längre, men då skadan var ganska
allvarlig är ärrvävnaden fortfarande tjock, och kommer aldrig läka
bort.

Jag har jobbat med service de senaste 5 åren av mitt liv och möten
med människor uppstår hela tiden. Jag har ofta sminkat över ärret så
gott det går, och har även benan åt ett håll så att mitt hår ska
täcka lite av ansiktet, och detta är inte för att jag skäms eller är
osäker. Utan för att jag efter 12 år inte orkar dra den där
förbannade historien och se folks överspelade sympati och höra deras
"Men gud, gumman, stackars dig."

Ett möte med dessa personer kan gå till så att jag hjälper en kund
hitta rätt storlek på butiksgolvet, och efter en stund när personen
faktiskt kollat upp och synat mig, avbryter den sig själv mitt i en
mening med ett "Men vad har du gjort i ansiktet?!". Den här olyckan
var inte överdrivet traumatisk för mig, jag överlevde och ingen
annan blev skadad. Den här olyckan skulle kunna varit fruktansvärt
traumatisk dock. Jag tycker det är väldigt magstarkt av människor
att ens våga fråga vad någon utsatts för. Att de vågar bombardera
mig med frågor om sjukhus och antal stygn och om hästen blev
avlivad. Jag har aldrig begärt deras sympati, och jag vill inte ha
den heller. Jag tycker inte särskilt synd om mig själv, och jag
tycker inte att främlingar borde ödsla sin tid med att tycka synd om
mig heller.

Men det är inte att de vågar fråga som är mitt mysterium, mitt
mysterium är hur jag kommer ifrån de här frågorna på bästa sätt? Jag
förstår att frågorna kommer ställas, det kommer alltid finnas
nyfikna personer där ute, men hur tacklar jag ner frågan utan att
säga något om mig själv? Som ren reflexmässig respons kommer
meningen jag upprepat i 12 års tid, men jag är trött på att alltid
behöva dela en väldigt privat del av mitt liv med nyfikna och
egoistiska främlingar. Jag och mina vänner har funderat på det här,
vissa tycker jag ska dra rövarhistorier för varje person som frågar,
andra tycker att jag ska snäsa av dem, vilket jag har gjort ibland
när det bubblar över, "Men vad har du själv gjort i ansiktet?!". Det
vettigaste förslaget var att svara "En olycka", och fortsätta med
det jag gjorde innan.

Hur behåller jag min integritet och mitt humör och samtidigt
undviker att svara på dessa frågor på ett artigt sätt? Och vad
svarar jag för att inte få den nyfikne att gräma sig i efterhand?
Jag vill göra det snyggt och moget. "Jag var med om en olycka det
bli 400 kronor tack hej då." uppfattas inte alls bra hos en annars
klämkäck säljare.

Jag vet redan, och min personliga åsikt är av den, att detta är ett
ohyfsat beteende från deras håll, jag blir illa berörd och konstant
påmind om mitt utseende, oftast blir jag bara irriterad. Inte nog
med att de avbryter mig med sina frågor när jag försöker hjälpa dem,
de kommenterar dessutom mitt utseende och förväntar sig ett svar.

Hoppas du kan komma med förslag, kanske har du själv eller dina läsare egna
erfarenheter!

Med vänliga hälsningar,
My Laursen


Kul att spalten är till glädje!

Din berättelse gör mig ursinnig - över den hämningslösa nyfikenhet som
så många beskriver som "vanlig medmänsklighet". Jag vet något lite om
detta av egen erfarenhet och det jag har sagt någon gång och tänker
fortsätta säga när det behövs som svar på obekantas fråga "vad är det
för fel" eller öppna oförsynta gloende är "en del människor drabbas av
sjukdom, andra är bara taktlösa och korkade".

Men det kommer inte du att kunna säga om och om igen - och det vill du
kanske inte heller i ditt yrke. Jag tycker att "en olycka" verkar som
rätt svar på de ofattbart tank- och taktlösa frågorna, kort, kallt,
utan minsta detalj eller kommentar och med ilsnabbt ämnesbytande freda
dig från det medlidande som du naturligtvis inte vill ha.

Du skulle också kunna låta bli att svara alls, bara se på frågaren och
genast prata om något annat. Det kan vara en effektiv metod. Frågan
ställs, du tittar kallt på frågaren och säger "den här finns också i
grönt, ska jag ta fram den" - inget svar, inga detaljer, ingen annan
reaktion. Jag tror inte att frågaren vågar upprepa sig. Men du kommer
ju att möta samma bedrövliga taktlöshet dag efter dag, och det är bara
du som vet vad du förmår svara, gång på gång.

En metod som jag har hört om från en politiker som har en speciell
utseendedetalj och i sitt ämbete ständigt möter obekanta människor är
att innan de hunnit fråga men visat sin nyfikenhet genom att stirra,
svara som det är "jag är ovanligt xxx, och det vet jag redan" varpå
politikern byter samtalsämne.

Intressant är hypotesen att det är den svenska långa fristen från krig
som skapat denna "tillåtna" nyfikenhet. I länder som varit i krig är
så många människor skadade på något sätt att frågorna försvunnit.

vänliga hälsningar
Magdalena Ribbing
dn.se/etikett


Better living through chemistry

Jag kan inte riktigt släppa det här med min dröm. Som jag hade för ungefär två veckor sedan då jag skrev, här i bloggen, att Freyja hade börjat brinna inombords. Obehagligt men fascinerande på samma gång. Jag var så upprörd när jag vaknade den natten, för att drömmen hade varit så tydlig.

Jag är piggare nu. Har pratat med vänner och jobbat. Jag vill inte längre kräkas när jag tänker på torsdagen. Jag försöker bearbeta de bilder som är mest jobbiga, men de sitter också hårdast, tatuerade.

Jag hade egentligen tänk skriva massor av annat för att verka tuff. Men jag känner mig inte så tuff längre.

xx

Freyja Frá Fljotsaholúm

När jag inte mår så här ska jag skriva en lång novell om min älskade häst Freyja som dog idag. Jag ska skriva om när hon tröttnade på skitungarna och släpade dem efter sig i grimskaftet, när hon klättrade över helvetesdiken för att äta nypon, när hon tvärnitade framför varje hinder bara för att jävlas, när hon lärde sig att knyta upp knutar och öppna soptunnor, när hon mitt i en ridtur vände och gick hem med Tove på ryggen, när hon glatt skrittade förbi de läskigaste 3 älgarna i mitt liv, när hon lärde sig att pussas för sockerbitar, när hon effektivt plöjde ner alla som gick i hennes väg, när hon stönade av ilska av att tvingas tölta i den finaste tölten hon kunde, när hon demonstrativt stampade i stallgolvet av missnöje. När hon blev tillsagt att inte skrapa hoven i marken på ridbanan och istället, i uppror mot världen, började skrapa hoven i luften. 

När hon nu, trots att hon hade fruktansvärt hög puls och benen knappt bar henne, hade tid att sparka vattenhinkar omkring sig.

Hur hon alltid visste vägen hem. Hur hon alltid var tillgiven på sitt envisa sätt.

Men framför allt om hur hon uppfostrat en nyskadad, skräckslagen och deprimerad barnunge, och fått henne att våga sitta på en hästrygg igen.

En av mina absolut finaste, bästa vänner. Hon kommer alltid vara min soldat. Vi har haft 14 fantastiska år tillsammans som jag inte skulle ändra för något i världen.

Better living through chemistry

Jag lyssnar på Queens of the Stone Age på lite för hög volym. Det gör ont men det gör inget, det är värt det.

Tänkte att jag skulle ha en sabbatskväll för min hjärna men det är fortfarande ett virrvarr. Jag borde sova men det är oresonligt varmt, men datorn är överhettad och jag är rädd att den kommer flyga i luften om jag inte stänger av den nu.

xx

Ain’t it somethin, we’re born to hula


Mycket snack men ytterst lite verkstad med de där rosa jävla blusarna. Idag köpte jag en till, men nu är det fan nog. Det är inte ett normalt beteende att inhandla varenda förbannad rosa blus man ser. Alla tre är 2nd hand. Banglarna köpte jag idag, passar fint när jag kallblodigt räddar prinsessan och varmblodigt mördar bossen. I inbördes ordning. Går också att använda nästa gång jag räddar världen. Och imorgon på jobbet.

Jag har varit en fuck-up och katastrof de senaste dagarna. Kanske till och med har varit en fuck-up och katastrof de senaste veckorna. Mentally challanged. Det måste få ett slut. Måste få min hjärna under kontroll. Reclaim the brain and prevent further brain damage.
xx

You think I ain't worth a dollar but I feel like a fucking millionaire


Jag ligger och kollar på gamla Lady Gaga-videos medan jag bekämpar mister insomnia.

Jag ramlade i en trapp idag, knäskålen rätt in i trappsteget. Jag reste mig upp i samma sekund och avfyrade ett "I'm okay!"-leende utifall någon sett mig, men lokalen var tom på åskådare. Kort därefter stod jag halvt dubbelvikt av smärta i säkert två minuter medan jag låtsades välja sallad på Panini. Jag måste sluta flänga runt så förbannat jävla mycket.

Bokstavskombinerad hjärna med omatchande kropp. I huvudet har jag fysiska förmågor som jag saknar i verkligheten. Det resulterar i invalidisering.


Skev.
xx

Now I wanna be your dog

Jag lyssnar på oanständig musik och funderar på vad jag ska göra med mig själv. Ett nackskott vore den smidigaste lösningen, men jag har ingen lust. Men en massage kanske, börja gå på några träningspass i veckan och äta massvis med frukt. Skaffa pojkvän, bli rökfri, äta och dricka gott på en avslappnande solsemester. Ska man satsa lite på Beach'11 kanske...

Ha! Gick ni på den, era jävla puckon. Hellre nackskott med en gammal shleten revolver. Men i all ärlighet är jag fruktansvärt trött på mig själv. Jag tittar mig i spegeln och den svarar "blablabla". Det skall införskaffas nya kläder på VIP-kvällen imorgon för lite vårpepp, trots att vädret plötsligt blev vinter igen. Rosa trenchcoat med passform åt helvete, check, svarta koftor man kan gömma sig i, check, mystiska halsband, check, fruktansvärt mycket onödig skit jag säkert kommer använda men verkligen inte borde lägga pengar på, check.

Min hjärna är levande död och jag borde verkligen inta min sovplats.
xx


PS. Ni får lite rödhårig Gerard Way.

Nighttime

Jag drömde att elledningen brast medan en gammal chattkamrat stal mina nya skor. Jag såg i slowmotion hur den ena glödande änden träffade marken, och sedan kastades en kaskad av grus, asfaltsflikar och eld i hela världen. Mamma satt till häst och Freyjas mule brann men ingen hjälpte henne. Jag tog bort elden med mina fingrar, men det brann redan inuti hennes näsborrar. Jag lämnade mina vänner, jag struntade i min familj. Jag tog mina hästar, den ena livrädd och den andra lugn med inombordseld, och gick därifrån.


Spicy Marmalade

I got a haircut men inte fan fick jag ett liv för det. Igår kollade jag på the Royal Wedding och datoriserade mig. Idag arbetade jag och sedan dansade jag mig ångande med Cim på Debban.

Skulle egentligen skriva något helt annat men jag har totalt glömt bort vad.

xx

RSS 2.0