I'm your man

"Hej! Jag ville bara säga... Vilket jättefint ärr du har!"
"Oh, tack... så mycket!"
"Sånt kanske man inte säger? Men det är verkligen fint."
"Nej, jo! Tack!"

Instinktivt gillade jag henne. Hon var helt darrig av nervositet. En skinny 17-åring med plastväska och spetsiga stövlar. Inga frågor. Inga "Men gud vad har du gjort stackare?". Genuin person, sin plastväska till trots. Men efter 12 år vet jag fortfarande inte vad en proper respons är. Hon var ju bara snäll, ganska underbar till och med. Det känns inte som att ett tack räcker, men det finns inget mer jag kan säga utan att fläka ut mitt privatliv och det är det jag försöker undvika. Jag är en människa, inte en jävla cirkusartist. Men jag ser hur besvikna de blir. De vill alltid ha något mer än tack, som om de har gett mig gåva som jag inte återgäldat.

Andra människor får komplimanger för sina skor. Well, what the freaking frack.
xx

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0