Satan i gatan

Ibland känns det som att jag är nära en sanning. Att den är så nära att det kryper under huden. Jag vill bara ta den, men min hjärna är fördummad och inte lika snabb som den en gång var.

Istället för sanningar njuter jag av mer triviala saker. Tillexempel att se ner på min brunbrända, för tillfället blanka, arm. Myggbetten från Grekland är inte borta än, men jag gillar ändå min arm. Den är funktionell och praktisk, till skillnad från mitt huvud.

En sak har jag dock insett, en slags sanning. Den där kemin. Vi är så jävla lika, så jävla stolta, och såna jävla översittare, att vi krockar. Du älskar att reta mig till vansinne och jag tål inte dina ord. Vi måste liksom lägga oss på olika nivåer för att fungera. Som vanligt, av ren lathet, har jag lagt mig i ett säkert, självömkande, underläge. Jag orkar inte. Jag är för gammal. Men underläget gör mig galen. Då är det inte längre sanningens närhet som kryper under huden. Nej, då är det du som riktigt krälar under den. Rävdemonen hånar dig, står över oss båda. Och jag är med på hans lek, men jag är den som blir tvungen att le fint och låtsas. Jag är en strålande aktris, men du, not so much.

Peace off
xxx

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0