I know you so well, you don't know me at all.

Jag skulle kunna skriva en novell om min huvudsakliga arbetsuppgift, Greeting-zonen. Jag skulle kunna skriva 100 sidor om hur deprimerande det är att stå på samma golvplatta timmar i sträck. Kläder flyttas runt omkring mig, det börjar regna igen och marken utanför dörrarna blir prickig och sen svart, samma låt spelas för tionde gången, mitt vokabulär består av 4 hälsningsfraser, business-folket stroppar förbi med snabbmat och portföljer i händerna, uteliggare vandrar smärtsamt långsamt och väntar på att tiden ska gå i deras miserabla liv, turisterna pratar hetsigt och är beväpnade med kartor och kameror, kollegor ropar mitt namn men ingen kan uttala det, butiksmanagern går återigen ut och röker, securitas-killen försöker flörta men hans afrikanska accent är oförståbar. Jag får euforikänslor när en klänning glider av galgen och plötsligt ligger på golvet bredvid mig. En klocka som sitter på en stor pampig byggnad tvärsöver gatan står still. Min hjärnverksamhet står still.

"A customer just said she loved you.", "Did you see that guy with the afro? He wanted you to be his Barbie.", "Customers come in the shop when you stand there, you look so nice."

Så fruktansvärt jävla intellektuell arbetsuppgift. Det blir nästan lite meditativt att stå där, typ brain training fast baklänges, jag kopplar bort allt, min hjärna blir blank och jag hälsar på allt som rör sig med ett halvt efterblivet leende och väntar på att klockan ska bli hemgång. 

Hur i helvete ska jag kunna visa att jag är deras bästa tillgång till företaget när jag bara står. Ibland tar det flera minuter innan jag kan fokusera min synskadade blick efter en lång blackout. Alla är så himla snälla mot mig och ger mig komplimanger och beröm tills jag känner mig som en dumsnäll Golden Retriever med växande inombordsaggressioner som så småning om kommer leda till någonslags Criminal Minds-inspirerad berserkargång.

Idag hjälpte jag en av visual merchandisarna att färgkordinera och organisera den nystartade rean, och det slutade med att jag var den som informerade alla om vad som skulle göras. I retail-branchen tror de anställda att deras arbetsuppgifter och ansvarsområden är i klass med hjärnkirurgi. Kom igen.

xxx

Kommentarer
Postat av: Jennifer

När jag jobbade på Ted Baker stod man mest stilla på samma plkats hela dagarna.. Det kändes som att hjärnan blev till en sladdrig klump! Man kände hur all hjärnkapacitet bara rann iväg.... Försök läsa lite nyheter o "smarta" saker när du inte är på jobbet... Det hjälper :)

2010-10-22 @ 13:56:12
Postat av: Gun

Men Gud, kan du inte inte fråga om du får göra något annat också?

kraaaam!!

2010-10-22 @ 22:59:14
Postat av: Sheeeeeeeks

:(

2010-10-22 @ 23:16:40
URL: http://theeblackout.blogspot.com/
Postat av: cam

Hahaha Guuud vad jag känner igen det där!

Vi hade en inkörningsfas där det var dörren, back-up, proven och sen, håll i hatten, kassan.

Så en eloge till dig som är där redan ;)



Puss o kram

2010-10-26 @ 08:03:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0