He's climbing your window, snatching your people up


Smygfotar B-day kid och dricker rosa champagne med hallon i och stinker som bara jag kan i Britney Spears ljuva fragranter. Ikväll har jag och Malin en date i Islington och vi är båda lediga i helgen. Imorgon kommer Linnéa och Mikaelala, och livet känns ganska lätt idag.

Aw bless you darlin'! Som min kollega alltid säger.

Bless.
xxx

Say what say what UH


SÅ. JÄVLA. FRUSTRERAD.

"My biggest regret in life is that I never started to train Ninjutsu, why, I would've been perfectly capable of defending myself while I would've been smashing retarded Turkish peoples skulls tonight. I would laugh from happiness when their blood and brain content would splash all over these hideous walls and when they were dead I would grab the kitchen knifes, cut their balls off, shove them in their mouths to humiliate them even more and then I would grab our things, leave and burn this mother fucking disgusting shit hole to the ground." Skrev jag just på FB, men jag fick inte ha så många bokstäver såå jag var tvungen att korta ner det.

Jag är så arg att jag är paralyserad. Jag känner mig vansinnig. Mina armar är för tunga och jag höll på att kräkas när jag skulle försöka äta middag. Jag känner mig som när jag var 16 år och var besatt av en vredesande jag vill bara skrika och kräkas och slåss och känna smärta.

I <3 London

Som Malin sade igår; Det ska bli skönt att komma hem och sova, när man inte vaknar varje morgon då det känns som man har fått tre dödliga slag i bakhuvudet kvällen innan.

Oh my lord. Jag är ärligt fortfarande inte frisk.

Are you ready

Sitter på vårat rum, där jag spenderat hela veckan. Kände mig sjukt knepig när jag vaknade i måndags. Kräktes, och gick hem igen, sjukanmälde mig. Däckade. Sov. Sov och var däckat i tre dagar, skakig och febrig. Har försökt gå ut, men kände mig förstörd. Försökte jobba igår, men jag gick hem efter halva dagen och är hemma idag också. Känner mig smått... fysiskt efterbliven.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Kan knappt hålla en koversation, än mindre skriva ett inlägg. London-förgiftning.

xx

Oh this wolrld was made for ending

London är den stad där jag går ut klockan 00:30 och dricker två öl, kommer hem klockan 3 och kräks prydligt upp dagens paracetamol i toaletten, iklädd diamantjumpern och mina nya piratstövlar. Kanske är det Tescos äckliga pasta som får mitt innandöme att vända sig. Kanske är det odörväggen man träffas av då man går in i huset, doftblandningen mellan svettiga turkar, grillad fisk, friterat, mögel och tvål, som gör att maten börjar röra sig åt fel håll.

Jag är äcklig. London är äckligt. Mat är äckligt. Hade just en koversation med en wales-asiat vid namnet Raine, om världens befolkning, hon älskade Stockholm och sade att staden beboddes sjukt trevliga människor, jag sade motsatsen, att på riktigt är det i England människorna är trevliga. Vi tänkte att kanske är det att man är en utböling på bra humör som gör det.

Men ärligt, britter är genuint trevligare än Svenskar, om än mer påfrestande.

Nu ska jag sova.
xxx

America fuck yeah

Idag höll jag på att göra en hamburgarmodellen eller vad fan det nu kallades under alla mina kurser på min forna arbetsplats. Gå på min rast, ta mina grejor, gå ut genom dörren, och aldrig komma tillbaka igen.

Men jag hejdade mig, jag är van vid att vara respekterad och kan få små hybrisinfall, det gör oftast inget inom retail, men jag blir något fruktansvärt frustrerad av mina kollegor. I england är man omringad av okompetenta, hjärndöda och rent ut sagt korkade människor, och jag får kortslutning i hjärnan. Dagens händelse är för insidig för att förklara kort, men det slutade med en manager kom och tittade väldigt lustigt på den andra bruden med ett "What's going on girls?". Saken med dumma människor är att när de har fel eller inte kan utveckla vad de faktiskt snackar om, blir de otåliga och börjar skrika eller ta till med attitydiga fraser. Jag ifrågasatte henne helt enkelt och vägrade förstå hennes infödingsbrittiska och tillslut hade vi nog båda höjt rösten några oktav. Jag är inte en sådan människa utsprungligen, jag tolererar jävligt mycket och jag låter ofta folk köra med mig, på arbetstid tar jag en hel del mentalt stryk utan att röra en min. Men jag klarar inte av när folk är bakomtappade och hjärnbefriade. Jag tappar besittningen. Jag får rage blackouts.  

Det är ju lite tragiskt att de jobbat där i år och tjänar samma ynka £6.60 i timmen, och så kommer en viss blondin, ni vet vem jag menar, hybris mode, och får ett "I'll be dissappointed if you're not a Top Level after christmas, okay darlin?" efter 6 veckor.  Om jag skulle stannat kvar till efter jul skulle jag gnida routan i deras ansikten och armbåga bort dom från kassan när det kommer krångliga returer och dumförklara hela bunten medan jag har alla managers i ryggen.

Tillsvidare ska jag nöja mig med att lägga ut små fällor av larmnålar och hoppas på att rätt personer trampar på dem. Mina kollegor kan fortsätta försöka köra över mig, men jag har redan ansvarsområden och tilllåtelse att göra saker i kassan som resten behöver managers eller Top levels approval för.

f u
xxxx

Pull up the people

Jag skulle egentligen gå och borsta tänderna för att sedan sova, men bestämde mig estetiskt nog för att ta en konstpaus och skapa ett blogginlägg, mest för Kickis skull.

Jag har egentligen inget att skriva, överhuvudtaget. Jag ska ta mig en saftig tid under morgondagen för att sätta min och Malins Luxemburg-tripp på pränt.

För två timmar sedan låg jag i sängen i pyjamas och väntade på att tröttheten skulle falla in, då Miranda ringde för att tvinga ut mig på Dalstons gator. Jag lydde underdånigt och hade det svintrevligt, tills de brittiska och irländska urvånarna bestämde sig för att slagsmål är det bästa slutet på en riktigt god utekväll, vill säga. Då var det dags för mitt lättgenerade jag att tacka för mig och fly hemmåt.

Very well. Imorgon ska jag, 6 veckor senare, plocka ut min uniform. Det blir en svart stickad angorajumper med fastsydda diamanter, en grön ormskinn/fjärilsmönstrad waterfall jacket, och sedan står det mellan en marinblå blus, en beige sidenskjorta och ett par svara snortighta jeans. Hrm. Vi får se, vi får se. Kanske ger er bildbevis imorgonsagen.

Love you though,
XXX

Run run over the hills

Jag och Malin har hemligheter för oss. Det är lite ett sådant där projekt som man undrar, är det rysligt briljant eller bara huvudstupa tanklöst och dåraktigt? Det är briljant. Som när vi skulle starta vår gamla blogg.

Ledtråd? Vill ni ha? Jag tänker vara kryptisk.


xxx

RSS 2.0