That ghost just isn't holy anymore

Jag trodde aldrig jag skulle komma till den punkten där man känner sig sådär äckligt tonårsosäker igen. Men, nu dessutom med en krypande, stickande känsla av självförakt!

Kör över mig. Skrik åt mig. Ge mig sådana där fördummande blickar. Himla med ögonen. Ignorera mig. Snacka bakom min rygg. Det är redan förstått att jag bara biter ihop och tar det. I'm your personal punch-bag-bob. Anything to please you. 

Jag som egentligen tar lika mycket plats som lejonet och draken, blir liten som en skalbagge. Krossas under era fötter. Jag står med huvudet böjt och biter ihop. Käkarna knakar. Snart. Snart.

Best wishes.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0