It's in the water baby


Dublin 2008

Läs nedanstående på egen risk. Svammel, och enbart svammel för att försöka rensa en bommulssargad hjärna.
Trots att jag är ledig, fyra dagar på raken igen, har jag en svårt växande känsla av ångest. Fan. Helvete. Och hur mycker jag än gnäller och klagar och försvarar mig är det ändå jag i slutändan som drabbas. Jag dör om jag står där utan arbete och utan ett liv igen. Jag dör. Samtidigt som jag vet att vissa saker är lite väl orättvisa, är det ändå jag som får ta mig samman nu. Fast, å andra sidan, är det så jävla frustrerande att redan ha blivit stämplad med en stämpel som aldrig någonsin kommer att tvättas bort.
 
Senast förra veckan skrev jag till Kicki att jag stormtrivdes på vårt jobb. Men nu, när jag har varit borta en stund och bara pratat med dem via telefon är jag skräckslagen, med hjärtklappningar och rädsla i benen. Jag vet att jag kan bättre, samtidigt som jag tycker jag är duktig. Det är som ett lager bomull täcker min hjärna, och varje gång jag försöker tänka på riktigt tar det bara stopp, en mjuk madrasserad cell utan djup.  En vägg. Jag vet att det finns där någonstanns, men det är som om det en gång var en brand där inne, bakom pannbenet, men utan den där gemytliga uppbyggnaden med nya hus, kvittrande fåglar och en solskensmorgondag. En svartkantad ruin. Kaos. 100000 hemlösa tankar. Hetta. Aska. Trasigeheter. I mitt huvud. Varje gång jag försöker räta ut något vill jag parka med benen och vrida mina fingrar i frustration. Det går inte. Stopp.

Är jag så osäker på mig själv att jag tror att jag ska bli av med jobbet efter en tillsägning? Eller är jag för självsäker som inbillar mig att jag klarar av det?

Åh jag vet inte vad jag skriver eller säger. Allt är säkert bara inbillning. Samtidigt som jag är så djävulusiskt frustrerad. Kanske har jag kräkts bort för mycket hjärnceller eller så ger sjukdomen och svageheten mig sämre resistens mot onda tankar. Men fan. Och fan, vad jag skriver. Förlåt. Läs inte. Och fan. På mitt förrförra jobb var det psykisk stress. På detta jobb är det kanske till och med värre. Detta ständiga "Var-på-din-vakt-you-better-trip-on-your-toes" kanske inte är något för mig. Jag vill ha något stabilt. Eller? Åh. Denna förvirring.

Nu ska jag sluta. Sova, och läsa om hjärnsubstans som blandas med krossat ben och metall på Eragorns sköld, eller vad fan det var.
XOXO

Kommentarer
Postat av: Miranda

Varför fick du en tillsägning? Jag tror du kan ta det lugnt, har du kvar kontraktet som du skrev under? Klart dem behöver dig på jobbet så jäkla mycket du har jobbat och slitit. Jag tror verkligen du hetsar upp dig alldeles för mycket! Och kom ihåg att du är super triple awsome!!

COCO

2009-03-29 @ 09:58:14
URL: http://m-effect.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0