Listen well will you marry me

Klippt ur Tammys dumma blogg

Efteråt skulle alla till ett värdhus och samlas och fika. Jag och My stannade kvar ett tag för att ta lite bilder och sånt, medans de andra gick i förväg. När vi sedan skulle gå, lyckades vi självklart att gå vilse på den enorma kyrkogården! Alla hade såklart stängt av sina mobiler så att det var omöjligt att få kontakt med någon vuxen för guidning. Jag och My snurrade vilset runt i cirklar och kom bara tillbaka på samma ställe. Men då kom vår räddning! Vi såg en liten bil komma körandes (såg precis ut som en liten golfbil) och vi ställde oss mitt i vägen framför den och vinkade för att den skulle stanna.
 
I den lilla bilen satt två utländska killar som såg ut att jobba som vaktmästare eller något liknande.  Vi förklarar desperat att vi är vilse och frågar om dom kan hjälpa oss med att hitta dit vi ska. Det hela slutar med att de ringer sin chef för vägbeskrivning, jag och My klämmer in oss i den lilla bilen (jag i hennes knä) och så får vi skjuts i typ 20km/h genom kyrkogården fram till vårt mål.  Jag och My ligger och vrider oss av skratt i den lilla bilen det här var nog det mest festliga vi någonsin vart med om. Hela situationen var ganska sjuk egentligen. Tänk att du i ena stunden är på begravning och det känns som att ditt hjärta ska krossas, för att sedan få skjuts av två otroligt hjälpsamma snälla killar i en liten bil där du skrattar så att du knappt får luft. 
Men det var en rolig liten händelse som jag kommer skratta åt många gånger i framtiden, och en liten sak som gjorde dagen lite lättare att komma igenom. 
När vi väl var framme berättade vi om vår knasiga historia som alla tyckte var charmig och väldigt typisk "oss". Jag och My, vi kan vi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0