While the world stood still around us



I förrgår kväll var min sambo ute ur huset och jag höll på att dö av tristess. Jag bestämde mig för att banka några timmar med Neon Genesis Evangelion, en anime som jag såg första gången när jag var ungefär 10 år. Direkt efter hästolyckan. Jag vet inte om allt morfin i mitt blod, min nyvunna skräck för spegeln eller hallucinationerna och den extrema yrseln smällen gav mig påverkade mitt band till den här animen, men jag förstod serien, fast jag knappt kunde engelska och inte förstod handlingen. Jag förstod animen, en av de mest störda, blodigaste, brutalaste och mest psykiskt frustrerande serierna i vår tid.

Många som ser NGE ger upp efter avsnitt 15. Innan dess är den ganska lättsam och lätt att förstå sig på. Sen kommer allt psyk, alla "mind rapes", det undermedvetna och obehagliga, svårförstådda och motbjudande tankar. Om man inte förstår avsnitten blir den nog bara jobbig att se på.


Men jag förstår den. Eller, rättare sagt, ingen kan förstå sig på den eftersom den är skriven av en, antagligen, mycket drogad, japansk och psykisk störd man, men jag förstår mig på den på mitt egna sätt. Vissa scener ger mig sådan gåshud att jag måste blunda och bara koncentrera mig på att andas.

Den här animen har betytt så mycket för mig när jag var ung att alla skrik, scener och bilder har satt sig djupt inne i min hjärna, ni vet, typ som deja vú, jag blir så fruktansvärt, svårt nostalgisk att det blir jobbigt att titta. I animen säger de bland annat att människan måste glömma för att kunna fortsätta utvecklas. Serien drar upp alla mina minnen som jag vill glömma, som jag har glömt och gör de högst verkliga igen. I två dagar, så länge jag har kollat på animen, har jag gått runt med en slags illamående som inte ligger i något jag ätit eller sjukdom, utan av minnesbilden av hur jag sätter mig upp i ridhuset och känner i hela min själ hur något i min kropp gått sönder. Jag är halv. Jag saknar en ansiktshalva. Det är bara jag, min existens, som räknas. Det är bara vi som finns. Jag vet inte ens om den här minnesbilden är äkta eller något jag projicerat på äldre dagar, men bilden är så stark att jag betvivlar faktumet att den inte skulle vara äkta.

Han är en mästare på att uttrycka tonnårsångest.

Det är svårt att beskriva känslan när man skadas för någon som inte skadat sig särskilt allvarligt, men de flesta måste ha upplevt den där känslan sekunder innan man vet att olyckan ska inträffa. När alla sinnen stängs av, allt händer i slow motion och det enda din hjärna säger åt dig och din kropp är "Skydda skydda skydda skydda SKYDDA SKYDDA". Allt är tyst. Allt är stilla. Det enda du hör är dina egna tankar och den där vämjeliga känslan när något knäcks och eller försvinner från din kropp. Något går sönder.  Du mer känner än hör det. Du mer märker än känner det.  Smärtan kommer inte förrän mycket, mycket senare. Det går inte att förklara. Du hör inte de som skriker runt om, du hör inte hur du själv skriker, du hör inte det som händer omkring dig. Allt du hör är det där brusandet, som om du blivit tillfälligt döv fast du hör skräcken. Ja. Det är skräcken du hör. Det måste vara skräcken.


Jag var bara tvungen att skriva.  Jag kanske har uppfattat allt fel.

XOXO


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0