While the world stood still around us



I förrgår kväll var min sambo ute ur huset och jag höll på att dö av tristess. Jag bestämde mig för att banka några timmar med Neon Genesis Evangelion, en anime som jag såg första gången när jag var ungefär 10 år. Direkt efter hästolyckan. Jag vet inte om allt morfin i mitt blod, min nyvunna skräck för spegeln eller hallucinationerna och den extrema yrseln smällen gav mig påverkade mitt band till den här animen, men jag förstod serien, fast jag knappt kunde engelska och inte förstod handlingen. Jag förstod animen, en av de mest störda, blodigaste, brutalaste och mest psykiskt frustrerande serierna i vår tid.

Många som ser NGE ger upp efter avsnitt 15. Innan dess är den ganska lättsam och lätt att förstå sig på. Sen kommer allt psyk, alla "mind rapes", det undermedvetna och obehagliga, svårförstådda och motbjudande tankar. Om man inte förstår avsnitten blir den nog bara jobbig att se på.


Men jag förstår den. Eller, rättare sagt, ingen kan förstå sig på den eftersom den är skriven av en, antagligen, mycket drogad, japansk och psykisk störd man, men jag förstår mig på den på mitt egna sätt. Vissa scener ger mig sådan gåshud att jag måste blunda och bara koncentrera mig på att andas.

Den här animen har betytt så mycket för mig när jag var ung att alla skrik, scener och bilder har satt sig djupt inne i min hjärna, ni vet, typ som deja vú, jag blir så fruktansvärt, svårt nostalgisk att det blir jobbigt att titta. I animen säger de bland annat att människan måste glömma för att kunna fortsätta utvecklas. Serien drar upp alla mina minnen som jag vill glömma, som jag har glömt och gör de högst verkliga igen. I två dagar, så länge jag har kollat på animen, har jag gått runt med en slags illamående som inte ligger i något jag ätit eller sjukdom, utan av minnesbilden av hur jag sätter mig upp i ridhuset och känner i hela min själ hur något i min kropp gått sönder. Jag är halv. Jag saknar en ansiktshalva. Det är bara jag, min existens, som räknas. Det är bara vi som finns. Jag vet inte ens om den här minnesbilden är äkta eller något jag projicerat på äldre dagar, men bilden är så stark att jag betvivlar faktumet att den inte skulle vara äkta.

Han är en mästare på att uttrycka tonnårsångest.

Det är svårt att beskriva känslan när man skadas för någon som inte skadat sig särskilt allvarligt, men de flesta måste ha upplevt den där känslan sekunder innan man vet att olyckan ska inträffa. När alla sinnen stängs av, allt händer i slow motion och det enda din hjärna säger åt dig och din kropp är "Skydda skydda skydda skydda SKYDDA SKYDDA". Allt är tyst. Allt är stilla. Det enda du hör är dina egna tankar och den där vämjeliga känslan när något knäcks och eller försvinner från din kropp. Något går sönder.  Du mer känner än hör det. Du mer märker än känner det.  Smärtan kommer inte förrän mycket, mycket senare. Det går inte att förklara. Du hör inte de som skriker runt om, du hör inte hur du själv skriker, du hör inte det som händer omkring dig. Allt du hör är det där brusandet, som om du blivit tillfälligt döv fast du hör skräcken. Ja. Det är skräcken du hör. Det måste vara skräcken.


Jag var bara tvungen att skriva.  Jag kanske har uppfattat allt fel.

XOXO


What were you doing in my dream last night

Jag har inte uppdaterat bloggen på riktigt länge, men min skrivaranda är liksom lite tagen på senaste.
Jag har lagt till med en jävla hosta, svininfluensan, rökhosta eller Astman, vem vet. Jag har festat, jaghar befunnit mig i Falun och jag har shoppat. Fy fan vad jag har shoppat.

Jag läste just en helt fantastisk fiction på en Manga jag brukade läsa förr, jag är helt rörd och kär och upprörd och arg.

Jag ahr inget att skriva. Inspirationen är ute.
XOXO


I'm tired of using technology


Sen spårade allt, vi hittade strippstänger och spenderade fyra dagar efter lördagen med fruktansvärd träningsvärk och nackspärr. Jag är inte bra på att dricka lagoma mängder alkoholhaltiga drycker.

There's nothing else I can say

När jag stod och fönade håret diktade jag ungefär 4 olika blogginlägg i mitt huvud. Ni vet, på det där störda sättet som bara jag kan. (Skriver manus, räknar siffror, jämnar ut meningar i 5-intervaller, och förplanerar alla dialoger och akter, och försöker memorera samtidigt jag försöker processera dagen)

Men nu är allt borta. Jag har ingen aning om vad jag skulle skriva. Säkert något om jobb eller hår.

Love ya.
XOXO



Now you do what they told you

Okej jag tänkte bara klara upp saker och ting.

Jag kollade inte på Härskarringen OCH Keeks. Nej. That would be simply creepy. Jag kollade på Härskarringen MED Keeks.

Bara så ni vet.

 MOTHERFUCKAAAHHH UUUH!!
 Peace out.

I am tired of drama

I don't have much to say. Vote for me and your wildest dreams will come true.

Okej. Severe träningsvärk i mina innerlår och upper back. Döende jag är. Jag har tagit igen ridsporten igen och jag skämtar inte när jag säger att det var insane. På alla vis.  Det blir inte bättre eller mindre kul av att min snel hest var helt crazy och sprang som en... Jag vet inte vad, sig själv, när hon var riktigt ung och rädd för träden i skogen.  Så snabb var hon. Jag har blåmärken, träningsvärk, en nytt häst-hopp och lite cravings. När man väl tänker på det finns det inget som slår känslan av att sitta på ett 400kg djur och technodroma fram i skogen och på vägarna, så att leran sprutar och hästen måste ha en bromssträcka på femtio meter. Jag tror det undertecknas adrenalin?

Eller nyförälskelse. Jag satt i sadeln och fnittrade en hel ridtur. Det regnade som fan, hästen strök sig mot buskagen, det droppade vatten om mig och ändå... Ja.

Ikväll har jag kollat på Härskarringen och Keeks. Riktigt nice. Är pepp på Två tornen nu. Riktigt pepp. ISIILDUUR!!
XOXO

It is me who rocks


Kelly's igen. Lördags.

Fuck you I won't do what you tell me


Hur nice kan det bli med några shots, några brew och Kicki raggade upp några döva boys en torsdagskväll. Inget smink. Inga uppkläderier. Bara teckenspråk och sms-koversationer. Jag lärde mig "Tack" och "Vitto"(Fast det var lögn).  


Are you gonna bark all day, little doggy, or are you gonna bite?



Over and over.

Okej. nu är det sådär igen. 2 dagar mellan varje inlägg och jag har trots det inget att säga. Så jävla rastlös är jag, det är helt sinnessjukt. Jag tror att det är lägenheten som gör det men samtidigt verkligen inte. Här kan jag göra allt som jag kunde gjort hemma?!

Vad det egentligen är är att jag har inget att vara beroende av för tillfället, förutom obetydeliga tingestar. Jag är inte jätteberoende av en låt, inget Tv-spel eller ingen anime, inte ens en ynka TV-serie. Jag går bananas. Jag skojar inte, jag blir helt dum i huvudet. Typ som om jag helt plötsligt fått 4 extra armar och jag vet inte vad jag ska göra med dessa? Sådant där rastlöst pill i fingrarna som när man är nervös, fast i sex stycken händer, i sex stycken händer som jag inte ens har!!?? Åh det här är så svårt att förklara för någon som inte blir beroende av allt, Tammy förstår säkert, Tove kanske förstår, jag tror nämligen att det är ett släktdrag. Men jag överdriver inte. Jag håller på att bli tokig.
Jag kan vandra fram och tillbaka i lägenheten, från rum till rum och försöka komma på något att göra. som om jag har glömt något riktigt viktigt, fast jag egentligen inte har det. Som om jag försöker komma på en celebritets namn, jag har det på tungan men det kommer inte. Typ som att jag har något som jag inte riktigt klarat, ett livsverk som är på gränsen till perfektion, men jag har glömt bort vad mitt livsverk var?

Jag har ingen inre frid när jag inte har någon att styra, någon att tänka som eller någon annans liv att leva mig in i. Jag blir sjuk av det snart. Jag tror nästan jag måste sätta tänderna i Harry Potter eller något annat som jag redan ägnat en halv livstid åt, Otori kanske, innan jag avlider. Kriverar.

Inget av de nya jag försöker bli beroende av fungerar. Twilight? Helvete heller. När den hundrade beskrivning av Edwards vackra grekiskagud ansikte, när Bella svimmar av hans skönhet. Jag tål det inte. Det är som att läsa tantsnusk fast för tonåringar. "You're my life now." Jag river nästan sönder boken i ångestattacker. Jag skäms, jag vrider mig av pinsamhet. Fy fan. Jag behöver blod. Jag behöver ilska. Jag behöver ångest. som Otori. Harry Potter. Paksenarrion. The Black Magicians Guild. Jag klarar inte av sånt där romantiskt crap. It makes me vomit in my mouth and swallow again.

Herregud jag vet inte ens vad jag har skrivit och jag orkar inte läsa igenom det. Jag har städat hela morgonen och nu ska jag köpa kläder.

XOXO

RSS 2.0