The Disaster Diaries - Random Ranting by My Laursen

Vad ska man göra med sin kropp som har förfallit totalt när man ser varenda skavank i bakissöndag-ljuset.

Varenda kroppsdel behöver en remake. Varenda.

Tumör bakom revbenen och koagulerat blod i näsan. Jag höll precis på att somna i badkaret efter fyra öl och hetsiga diskussioner på Lilla Hotellbaren. Tusen tankar i hjärnan men ingen bra. Framtidsvisioner, nej. Ingen förstår varför jag är stressad. "Det är bara kläder", säger dem, men jag är inte bara arbetare. 128 timmar i veckan. 128 timmar med helvetet i hjärnan. Jag vill inte stå där och vara nyss fyllda 30 med icke-existerande planer och flimmer bakom pannan. Jag är för gammal redan nu. För gammal för att bli något, för ung för att ge upp. Jag vet inte vad som är värst. Ensam, uttråkad eller understimulerad. Jag är så jävla mycket mer, men samtidigt ingenting. Guten Nacht. Bitches. XXX

Svinigt dålig på att uppdatera denna lilla jäkel. Det krävs oftast lite inspiration för att formulera en text, och det krävs lite koncentration för att skriva ihop den. Eller fylla.

Nu är det en icke-berusad-fylla som talar för mig och jag har väl egentligen inget att skriva. Jobbar. Sliter. Super. Livet är som vanligt, och mina vänner har återigen lämnat stockholm. Jag träffade dem en enda jävla gång, med hejdundrandes huvudvärk och anti-nyårs-feelings. På nyårsafton. Kul liv.

Tillbaka på herrvåningen på jobbet. Jag är långt ifrån en desperat brud, men fan vad fina killar det finns i sverige. Det är illa när man passar upp på en förväxt skate-kille och tvingar på honom ett par Friday-jeans bara för att få en mental bild av perfektion. Trängde mig halvt in i provrummet där han stod för att få en extra glutt. Men fy fan vad snygg han var. Och fy fan vad jobbig jag var.

Ikväll har vi sympati-supit med en kollega som fått ett nytt jobb. Har alltid avundats alla som går från butik till kontor, och för honom är det inga undantag. Blir nervös bara jag tänker det, jag och min telefonskräck.

xxx

After work idag igen. Först gick vi till något nytt och obehagligt ställe på drottninggatan, och sedan en kort sväng förbi Dovas innan vi insåg att det var för fullt. Styrde stegen mot Galaways, där det till vår belåtenhet fanns både sittplatser och öl. Och där stannade vi.

Jag är inte en god medmänniska för tillfället. Trött på allt. Kastar larm på folk, tar inget seriöst och driver med mänskligheten. People = Shit, som Slipknot skulle sagt för många år sedan. Jag är trött på alla jävla idioter, jag kommer ofrivilligt döda någon.

Jag har fått telefonen nu. Den är fantastisk, och jag döpte den till Barbro. Hästspelmissbrukare igen.

Jag trodde inte man kunde få panikångest av att spela Zelda, men vilken stress jag just genomlevde. Hade 1 av 13 saker kvar att hämta och Link flängde omkring på skärmen medan jag nästan kved av ångest. Tidspressen, och att bli jagad, är det som knäcker mig. Hade typ läget under kontroll innan jag av misstag, i en av mina knapptryckarfrenzies, råkade lämna stället och allt som jag samlat raderades.

FUCK YOU LINK. Fuck you. Och Wii:et kan dra åt helvete det med, kommer aldrig vänja mig vid allt det där viftandet.

Julrean är i full fart på jobbet och min kropp pallar snart inte med. Bakfull på morgonen, adrenalinfrossa på lunchen, febersvett på kvartsrasten, och sedan däckade jag till sist på soffan hemma. Efter att ha hetsätit en Ben & Jerry's half baked, som är min nya favorit. Min hals värker efter 8 timmars skrikande.

Love ya bitches! Not.

Ligger äntligen i sängen efter en lång dag. Jag sade att jag skulle klippa mina vidriga naglar när jag kom hem, men jag är full och orkar inte. Trots en helt otrolig pepp lyckades jag håll mig till tre stycken öl, även om ölen på Dovas gör en mer bakfull än 5 öl på vilket annat ställe som helst. Men värme i blodet och glitter i kroppen vilket som.

Min lön är puny. Vi i handels får vår lön idag, denna juletiders månad, och jag blir ta mig fan deprimerad. Jag vill ha en ny iPhone, men om jag köper en är det kört. Talade just om detta med Tove och Emilia. Sedan början av augusti har jag haft en surf-telefon, men är redan hooked och min överlevnadsinstinkt börjar avta. Jävla London-tattare. Vad gör man när man desperat måste IMDB:a eller Wikipedia något? De där 10 minuterna mellan när maten är slut och du måste in i butiken igen? Den där olidliga kvarten då du väntar på bussen? Kan lika gärna gå i ide. Tacka fan för resten av min elektronik, och förhoppningsvis tackar jag dessutom fan för avbetalning. Julklapp till rara mig själv, och allt liknande.

xx

Peace off!

Peculiar. Malin lider av en sjukdom där hon går loss med pincetten stup i kvarten, och noppar hårstrån där det inte ens finns hårstrån. Jag insåg när jag betraktade mitt gråtmilda ärröga i spegeln att jag måste noppa bort lite ögonfransar. Jag tog min lilla himmelsblå dyrgrip och började noppa. Använde min förstoringsglasspegel likt en kirurg, till och med bakom ögonlocket fanns det små jävliga hårstrån. Kanske slutar det rinna snart, nu när de är borta. Det känns bra, men vid ett tillfälle blev jag lite väl ivrig och grep tag i hela ögonlockskanten. Det svider.

Jag är rastlös och kan inte sova. Det känns som att allvaret börjar imorgon, då jag är tillbaka på jobbet på riktigt. Kan inte bestämma mig för om jag längtar, eller ångestar.

xxx
Peace off!

Det är roligt hur det finns en speciell genre män, en klan, i alla länder i alla städer. De sitter inne på, vad de tror är, fem livstiders visdom, och de är inte blyga med att dela med sig. Dessa män är tråkiga, de har tråkigt, och de lever i en slags vidrig översittar-fantasi där resten av världens befolkning kan liknas med kackerlackor. Allt som händer runt omkring dem är fel och fucked up, trots att personen i fråga gjorde samma sak själv tio minuter tidigare. De dömer, de hatar, och de socialiserar sig med en väl inövad sarkasm. De försöker, låtsas och tror sig vara cyniker. Som om de har vart med om så jävla mycket här i världen. Detta inbillade eviga lidnande.

Och vem är man, att komma och säga något annorlunda? Hur kan en dum brud som bara kan läppglans och kläder ha något att komma med.

xxx

Ps. Det värsta är att om jag var född till man, skulle jag ha varit klanledaren.

Jag hittade just en gammal avlägsen barndomsvän på tumblr. Vi hängde aldrig, och vi var framför allt inte vänner, men vi hade någon slags outtalad connection. Hon har en konstig arm, jag har ärr. Hon hade anime, jag hade TV-spel. En gång skulle vi orientera i skogen nedanför vårt hus med skolan. Av någon konstig anledning stötte vi på varandra bland träden, och med ett gemensamt beslut skolkade vi. Vi klättrade skogsvägen upp till mitt hus för att äta chokladkex och prata om Sailor Moon. Jag vet inte ens om vi någonsin talats vid innan det tillfället. Känslan är absurd, jag hade helt glömt bort den händelsen tills nu.

Jag spionerade på det jag hade tillgång till på facebook. Knows Japanese. Knows Klingon. Well, good for fucking you. Och du blev smal och snygg och reste runt i världen. Grattis.
xx

Heej heej!

Kära dagbok,
Idag smällde jag in min ömtåliga kropp i ett, vad vi kallar, träd på jobbet. Ett stor, gul, förargeligt trädliknande häng. Jag rispade upp hela axeln och nu gör det ont.

Nu borde jag sova för en timme sen.

Jag är inte kär i någon, Hej då.

På något sätt har jag massvis att skriva, men samtidigt ingenting alls. Jag orkar inte vara så personlig, och jag orkar inte dela med mig. Men mina fingrar vill knappra maniskt.

Jag har insett en helt sjuk sak. Det är fel på mina armar. Det slog mig här om dagen när jag gick från T-centralen till yrket. JAG HÅLLER DEM KRONISKT BÖJDA. Som en kanin! Eller en T-rex! Det är verkligen inte hypokondri eller liknande inbillningssjuka. Efter att ha hållt väskan i armväcket på ena armen, och en cigg i andra handen i många många år, så har det blivit fel i musklerna! Jag kan inte räta ut dem. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag håller dem alltid uppe, trots att jag inte har något i häderna. Armen som bokstaven V. Det är stört, mina armar behöver terapi. Och vad är egentligen en musarm? Är det den officiella diagnosen?

Hjäääälp. Peace off.
xxx

Varje kväll ligger jag däckad på varierande mjuk möbel med datorn på låren. Jag läser bloggar, surfar runt, kollar på lite serier. Och varje kväll tänker jag "Shit vad det är mycket roligare att göra grejer när man ser bra ut. Imorgon är det fan dags."  Imorgon. Ja, då ska jag börja klä mig i fina kläder som smickrar min figur, ta mig tid att sminka mig ordentligt på morgonen. Jag ska dricka massor av vatten under hela dagen, le lite mer ärligt och sluta springa runt som en idiot.

Och varje morgon drar jag på mig lager efter lager av svarta, fula kläder, toppat med många omatchande smycken. Varje morgon sminkar jag mig på 2 minuter och ser inte de mörka foundationfläckarna förrän jag är på jobbet. Jag glömmer dricka vatten, och istället blir det energidrycker och treo på rasterna. Leendet är falskt redan på tidig eftermiddag, läcker kontrast till min blanka panna och platta hår.

Jag kommer aldrig vara den där chica tjejen med nymålade naglar, perfekt läppglans och välstylat hår.  Mina bästa tröjor faller i bitar, mina naglar chippar, och mina fingrar är täckta av miniskärsår. Mina outfits är aldrig genomtänkta och mot kvällningen börjar jag tappa min talförmåga. Jag börjar nå en helt ny nivå av white trash.

Well peace off, betch.
xx